Om jag blev rik skulle jag göra som Lasse Åberg – köpa massa underbar seriekonst och göra ett museum. I våras besökte jag Åbergs museum i Bålsta, där han gör en hedervärd insats för att ta in seriekonsten i konstens finrum.
Visste du att Carl Larsson hade en seriefigur med i ett självporträtt? Pigge och Gniddes mamma. Åbergs pastisch på det syns under.
Serieliknande konst av Pablo Picasso. Francos dröm och lögn, 1937. Enligt texten vid bilden önskade Picasso vid sin 85-årsdag att han skapat den tecknade serien.
Andy Warhol.
Originalseriesida av Don Rosa.
Åberg gör modern konst av Kalle Anka.
PS. Åberg tyvärr inte öppen för all seriekonst..
Uppskattar verkligen att Åberg gjort i ordning detta museum, och sexåringen älskade ju djungellekplatsen. Allt är en hyllning till den klassiska seriekonstens plats i kulturen.
…Men en sak måste jag nu högt undra över: Varför skrev Lasse Åberg så surt om den nya vågen av självbiografiska serier i sitt förord till Mumiens blod av Ola Skogäng (2008)? (Ola Skogäng som även arbetat som guide på Åbergs museum).
”Det finns för närvarande en trend där serietecknare gör navelskådande seriestrippar om sina hangups och relationsproblem. Det är väl okej men jag kroknar på att de inte kan teckna”
Pdf med hela förordet.
Längre ned i förordet fortsätter han med att hylla Hergé (Tintin) Foster (prins Valiant) och Phil Davies (Mandrake). Serier jag själv för övrigt älskar.
Jag blev riktigt sur
Jag blev ordentligt sur när jag läste detta förord för sju år sen. ”Navelskådande” minsann. Så sur att det är alltid något jag minns när jag numer tänker på Lasse Åberg. Han var alltid min idol med alla sina roliga program, filmer och böcker och all glans ramlade av i detta ögonblick. Jag själv tycker ju det är fantastiskt att det kommit så många nya svenska serieskapare med självbiografiska serier. Jag kan gissningsvis mer än Åberg relatera till dem då många i den nya vågen är i min ålder och många är tjejer.
För mig framstår då Åbergs irritation som att han störs över att dessa tjejer får utrymme som de inte haft innan. Är då vissa serier mer värda för honom – de som är närmare klassiskt tecknade pojkbok-äventyren till skillnad från självbiografiska serier från unga tjejer? Han nämner Aline Kominsky Crumb i förordet som bra, men det känns lite blekt att det bara är okej med en fultecknande självbiografisk kvinna när hon är gift med en av seriens giganter. Och hans behov av att alla serier borde följa den klara linjen och vara klassiskt tecknat – vad är det för inställning till konst?
..jättesur..
Lasse Åbergs sätt att kalla serier om personliga problem ”navelskådande” är desto konstigare med tanke på att han ju själv till stor del använt sin självbiografiska barndomsnostalgi över femtiotalet i sitt eget skapande. Jag själv memorerade som barn Trazans rant i skoaffären där mamman vill köpa praktiska skor och han själv vill ha en myggjagare och ”en våg av järn i håret”. Dessutom bygger hans Sällskapsresanfilmer på relationskomik, den om den överbeskyddade nörden som räddas av resan.
Jag är inte bättre själv
Ja, jag vet inte varför han behövde sura i det där förordet istället för att enbart fokusera på varför Theo var värd att läsa. Men ibland är man väl bara för irriterad på det man inte kan relatera till. Min irritation över Kalle och Hobbe till exempel.