Will Eisner. Utöver att skapa serier, skrev han om seriemediet. För första gången har jag läst en Eisner-bok-om-serieskapande, och det är en guldgruva av reflektioner.
Serier under 30-50 talet
Boken är begränsad av hans perspektiv – han skapade kommersiellt framgångsrika serier på 30-50-talet, också under den tiden genom att skapa förlagsverksamhet med stall av tecknare. Förmodligen behövde han förklara för sina anställda en formula ”så här jobbar vi fram serier här, serier som säljer”. Serier är i min mening mer än det han beskriver i boken. Med det sagt, han har definitivt koll på effektivt berättande genom serier. Jag skulle säga att den här boken är ett måste för varje serieskola.
Serier vs film
”Both deal in words and images. Film buttresses these with sound and the illusion of real motion. Film purports to provide a real experience, while comics narrate it”
Will Eisner
I boken berättar Eisner om hur man bygger stories i serier, och han gör många jämförelser till film för att peka ut skillnader.
En serie får aldrig bli tråkig
Vid film förväntas du sitta utan paus och linjärt ta in berättelsen. I serier kan du lätt avbryta och bläddra dit du vill eller låta blicken vandra till andra bilder på ett uppslag. Eisner ser detta som ett skäl att hålla uppe pulsen i berättelsen, den måste ständigt gripa läsaren och underhålla och överraska så att denne inte bläddrar vidare.
”The filmwatcher is imprisoned until the film ends while the comics reader is free to roam, to peek at the ending, or dwell on an image and fantasize”
Jag tycker att man också kan se det som en fördel i serien, när det gäller fakta, det är lätt att granska och gå tillbaka, till skillnad från dokumentärfilm.
Igenkännbara stereotyper
På grund av att det ska gå snabbt och lätt att förstå – vem och hur någon är – tar serier genvägar över stereotyper. Just här tycker jag han pratar om det som var typiskt för serier när de var stora under 30-50talet, och även idag i vissa genrer. Det är ett verktyg för tecknaren. Och det finns vissa risker med stereotyper som vi vet, att de blir fördomsfulla, sårande och helt felaktiga. De är dock effektiva, komprimerade budskap.
Men stereotypa bilder är inte komplexa, inte bilder av individer, eller en djup bild av vad en människa är. Jag hävdar förstås att serier också kan utveckla mer komplexa berättelser med en äkta och personlig skildring av människor. Eisner själv skulle kanske mena att det sker i den grafiska romanen, inte i ”comics”?
Filmer kan upplevas som mer nyanserade eftersom riktiga människor rörs sig på rutan, men i de stora mainstremfilmerna vimlar det av stereotyper.
Här är det lite fascinerande med superhjältetrenden på film, som har sitt ursprung i seriens superhjältar som i sin tur har rötter i cirkusens akrobater och superstarka män från början av 1900-talet. Numer kan hjältetypen ofta göras en med glimt i ögat, man leker litet med stereotyperna. Deadpool poserar feminint och larvar sig. Guardians of the Galaxys Starlord hånas för sitt namn. Hjälten är dock fortfarande sig lik, muskulös, stark, bara lite modernt ironisk.
Serier saknar ljud och rörelse
Ljud och rörelse måste läsaren själv läsa in. Enligt vad jag erfar: Det kan vara en tröskel när det gäller mer än en stripp – inte alla tycker det är lätt att läsa serier, sida efter sida.
”Film requires nothing more than the spectactors attention, while comics needs a certain amount of literacy and participation”
Will Eisner
Men serieformatet/bildspråket kan också göra det mer lättkommunicerat än film, som en satirbild som ändå de flesta förstår och tar in. Det är också rätt skönt att slippa autoplayfilmer när man besöker en sajt..
Berättartempot, val av bildutsnitt
Eisner jämför hur man måste visa mer pedagogiskt i serien vad som händer.
Här förstår jag ändå inte riktigt. Jag tycker att man kan använda båda sätten, bara man är medveten om att det kan bli mer otydligt om man inte tydligt visar var folk är i miljön. En känsla av action, smärta och fara kan vara mer viktigt än veta hur man hänger på helikoptern, även i en serie.
I den här jämförelsen är det tydligare. En storyboards-serie där varje obruten filmsekvens motvarar en serieruta blir tråkig. Det som på film kanske är en laddad stund när kameran vilar på skådespelarens ansikte, blir en död liten storyboard-ruta om det direktöversatts till serie.
Serier griper läsaren mer när den får en serieanpassad rytm, visar Eisner i sitt exempel ovan. Serieformatet kan dock gå ännu längre än anpassa rytmen: En sekvens med ett ansikte kan översättas i att tecknaren blåser upp en detaljerad bild av ansiktet på en hel-halvsida och låter den dominera uppslaget. Här är det svårt att slå film om man bara får göra strippar. Och det är Eisner förstås medveten om, också.
