När det är dags för Lucky Lukes tecknare kl 15 befinner jag mig i lätt eftermiddagskoma och orkar inte riktigt koncentrera mig på vad han säger.
Det är ju inte heller Morris & Goscinny som sitter där. De som skapade den Lucky Luke jag växte upp med på 70-talet. Jag läste om och om igen de album som fanns på Knivstabiblioteket och ägde några som jag fick som jultidning. Nu har jag inte läst Lucky Luke på 25 år, tror jag.
Lucky Luke – feelgood för barn
Achde säger att det är glädjen hos läsarna, barnen som gör att han har världens bästa jobb. Och det känns som han menar det.
A boy walking away with my book, a sketch and a smile on his face… It is a beautiful job ..
Medan han pratar tittar jag på en skärmsläckare som går i bakgrunden. Lucky Luke, Dalton och indianer skymtar förbi, lätt och säkert tecknade precis som jag minns dem av Morris, men nu av Achde.
Och jag förstår hur han menar, för Lucky Luke fick mig må bra, precis som nu när jag ser dem igen.
Det förutsägbara, lättsamma och stereotypa var oerhört tryggt utan att vara tråkigt, Joe Daltons utbrott, Lucky Lukes snabbhet, och Jolly Jumpers övernaturliga förmåga att finnas utanför fönstret som Lucky Luke hoppar ut från. Lika roligt varje gång det upprepades.
Jag tyckte och tycker också om penndragen och de ovanliga färglösningarna i Lucky Luke, de i skugga kunde göras helt gröna eller röda.
Det är visst kunnande att kunna göra något roligt påpekar Achde, ett tekniskt kunnande.
I am sorry to tell you.. It is just a technique to make humour, but you have to bee good at that technique
Oro för att folk slutar köpa böcker
Achde fruktar att anglosaxiska världen, till skillnad från den franska, inte värderar böcker tillräckligt högt och att serierna därför är i fara. Han tycker mycket förloras när man sitter framför en skärm. Man har bara en sida på skärmen och själv föredrar han sätta pennan till ett papper. ”I prefer the sound of it!, säger han.
Kl halvsex är dock kön fortfarande lång till för signering av Lucky Luke. Och nu ställer jag mig själv där..