Unwritten

Mike Carey & Peter Gross.

Förlag: Vertigo/DC Entertainment

Nu har nr 11 av Unwritten kommit ut, det sista. Den började ges ut 2010, så det är fem år jag följt den. Alltid litet speciellt att följa en bokserie under utgivning så att ingen utom författaren vet hur det ska gå.. som när Harry Potter kom ut.

Fantastiska bokomslag av Yuko Shimizu.

Tom Taylor – En verklig och en fiktiv person

Unwritten har varit en stor meta-upplevelse för mig. En story om storytelling. I centrum står Tom Taylor, en pojke med samma namn som en mycket fiktiv, mycket känd trollkarlspojke som kommer ut i en lång bokserie i den verklighet som Unwritten beskriver…

IMG_1991.JPG

Serien börjar på ett konvent där han signerar böckerna. Hans far som skrev böckerna försvann under mystiska omständigheter.  På konventet sätts en kedja av händelser igång…

Efter ett tag börjar många andra litterära sagor och berättelser vävas in. Sagor visar sig vara ett sätt att styra världen. Kiplings Djungelboken används till exempel för att hylla Brittiska imperiet. Ren mumma för de som bryr sig om stories. Är du bokläsare, journalist kommunikatör, historiker eller serieläsare finns det många kulturella referenser att känna igen.

Den är klassiskt serietecknad inuti med tusch av Peter Gross, kolorerad av andra efter det. Ofta tas andra tecknare in för att ge en annan ton till berättelsen. Omslagen görs med tuschpensel av Yuko Shimizu med färger pålagda i datorn.

 

Självklart finns det referenser till när superhjälteserier började ges ut på trettiotalet. De som ännu finns med oss.

Ett av mina favoritavsnitt leker med ”Pick-a-story” , den där typen av böcker där man får olika berättelser beroende på vilket val man gör i berättelsen.

 

Ett album utöver den 11 vanliga Unwritten utgörs av en Tommy Taylorbok. Den är lika underhållande som Harry Potter.

IMG_1910.JPG

Författaren till Tommy Taylor, liksom i vår verklighet, borrar sig där först genom olika tropes, välkända berättelser för att fånga läsaren.

En är den om barnet som skickas bort av sina döende föräldrar- för att överleva  Som Stålmannen. Kal-el. Men här är det från en sjunkande båt.

Jag älskar den hisnande filosofiska resan som den här serien bjöd mig på.  Den tar hem budskapet att det är berättelser som väcker våra känslor och övertygelser. Enbart verklighet, fakta och sanning är svårare att fånga publiken med.

Och jag förlåter att jag lite tappade intresset från och med nummer nr 9. Det numret var en cross-over med serien Fables, och eftersom jag har svårt för Fables så blev jag så irriterad att jag inte längre kunde tycka om Unwritten på samma sätt. Kanske var inte heller just det numret så bra…

Har inte vågat läsa nr 11 än, men oavsett hur den sista är så tycker jag alla bör läsa Unwritten. Jag kanske också omvärderar serien om jag läser om den igen, men hoppar över  nr 9 som inte på något sätt verkar påverka den övergripande storyn.

Jag vill veta hur storyn om stories slutar.