En ruta per sida i en fyrkantig bok. Så följer jag Tomas berättelse i korta kapitel om dem han älskar och dem som är svårt att älska. Han har ett barn, en tjej, en mamma, en pappa och en mormor.
Det handlar om en panikångest så stor att den hindrar vardagen med möten eller resor.
Svartvita teckningar med rena ytor och en jämn tydlig linje, men gjord med en penna som flagar sig och ytor som kritats in (en slags assymmetiskt cross-hatching?). Jag hittar på att kalla det halvren linje.
Om att vara pappa och om när det är hemskt att vara det, inte för att man inte älskar barnet utan för oron över att inte kunna räcka till. Dels för barnet och för de krav på normalitet som kommer inpå. Men boken handlar mest om en mamma som det är svårt att komma nära. Även när cancern kommer.
Som läsare blir jag arg på mamman, verkar varit en självcentrerad person, eller någon som i bästa fall haft svårt att uttrycka medkänsla eller förmedla glädje till andra än sina vänner.
Det är självklart EN bild av henne, men det verkar som det ändå är något som fattats i det som varit, något som gör att Tomas även som vuxen drar sig bakåt när hon avigt försöker klappa honom på kinden med baksidan av sin hand. Det är inte en gest som är naturlig mellan dem. Sorgen blir istället då över det som varit, inte att döden är nära. När döden kommer är det nästan en lättnad.
Det kunde varit tungt att läsa, men med en bild per sida, och korta sammanhållna kapitel utan onödiga upprepningar har jag plötsligt läst hela boken, samma dag som jag fick den. Och sitter med tårar i ögonen vid sista bilden.