Jag läser inte manga, alls egentligen.. det är inte min typ av serie. Kanske är jag fel generation, det är lite åttiotalisternas serie?
Mangabord på Stlhms seriefestival. Jag ..fascineras då jag inte läser manga, men köpte en manga i år.
Men jag gillar ju serier, liksom Giblis filmer, och därför anser jag att jag ska utmana mitt mangamotstånd, detta motstånd som jag inte förstår själv. Det kan ju inte bara vara att det är baklängesläsning. Eller? Köpte därför min första Manga på mycket länge på Stockholms seriefestival i våras. Nu läste jag den.
Aomanjiskogen 1, av Hisae Iawoka
Publicerad i Japan 2009, i Sverige 2011 av Ordbilder Media.
Jag gillade den tyvärr inte så mycket. Men ta det från någon som är ovan vid manga.
.. kan se att Aomanjiskogen är bra manga
Jag kan se att den är fint tecknad och har många smarta suggestiva små berättelser insvepta i japansk mytologi.
Tror att detta är en bra bok om man är inne på manga. Jag gillade ju till exempel inte klassikern Akira när jag försökte läsa den för femton år sen..
Bäst tycker jag om de smarta påhitten i storyn, och det finns det många av. En ordbok som kan göra levande bilder, en stenande som följer med en lossnad sten, en ständig färd mot barnet hemma.
Mina trösklar med Manga
Coolt med alla andar i boken, Men jag klarar inte av Mangastilen där figurerna gärna har over-the-top ”vansinnesutbrott” som det känns som det är meningen att man ska tycka är roliga. Eller vad? Jag fattar inte, känns lite teatraliskt och barnsligt. Och det är helt ologiskt- jag gillar ju Carl Barks koleriska anka?!
Är det för för att jag inte fattar varför de har utbrott som jag fattar när det gäller Kalle? Är det för att jag har jättesvårt för de hoptryckta grodansiktena i Aomanjiskogen? Eller att jag helt enkelt inte växt upp med det som jag gjort med Kalle? Finns helt klart en hel del kulturella trösklar här för mig..
Ett annat seriespråk
Det är något med Mangastilen som gör att jag inte blir gripen av det som händer, någon slags glasvägg. Undantaget hittills är för mig skräckmangaserien om Spiraler. Antar att det är såhär mamma känner det när jag i alla år försökt få henne att läsa serier. ”så mycket streck, jag vet inte var jag ska titta”
Baksida är framsida på Manga
I mitt fall är det ”Varför beter de sig så konstigt, varför ser de så konstiga ut?”, jag kan inte gå in i storyn. Det var såhär med Akira liksom med denna. Och det är lite ovant att bläddra och läsa baklänges och kanske är det det som påverkar mer än jag tror. Men jag ska fortsätta att försöka, för jag Gillar serier.
Åsa Ekström tipsar
Åsa Ekström, en svensk och känd mangatecknare har tipsat mig per mail om hur jag bör komma in på manga. Ska följa tipsen nästa gång jag gör ett mangaförsök (om jag hittar dem på biblioteket, måste spara lite nu..):
”Manga är fantastiskt, du måste testa att läsa lite.Svensk manga (med Svensk läsriktning) som Sayonara September eller Natalia Batistas Sword Princess Amaltea kan vara bra att börja med.”
Några ytterligare klassikerrekommendationer jag fick från Åsa:
- Akira
- Rose of Versailles
- något av Osamu Tezuka
- Nausica av Hayao Miyazaki
- Nana av Ai Yazawa
Åsas egna seriealbum är Sayonara September.