Del 1, fler delar kommer.
Serier oslagbara för det okända vardagslivet
Något som serier gör bättre än någon annan konstform är dokumentera vardagslivet på platser långt borta som vi vet för litet om. Som i mellanöstern.
Det är bättre än böcker med enbart text eftersom du inte har egna bilder i huvudet för det främmande. Det är bättre än film eftersom ingen normal människa går runt och filmar sitt vardagsliv hela tiden, särskilt inte som barn, men i serier kan man rita det man upplevde och såg. Vi får vara med på ett helt annat sätt än något annat medium kan möjliggöra.
Seriedokument utifrån: Syrien tidigt 80-tal
Guy Delisle och Marjane Satrapi är personer som tagit med mig till mellanöstern, till livet bakom nyhetssändningarna och gör det verkligt.
Delvis också denna, om än så tung att jag inte orkade genom den.
Nu kommer en till: ”Framtidens arab” av Riad Sattouf. Del 1 handlar om hans barndom i Libyen och Syrien 1978-1984. Liksom kortare vistelser i Frankrike.
Eftersom jag vet så litet om de här länderna suger jag åt åt mig allt, och värjer mig för misären och för attityderna som människorna visar.
Den här boken ger inte en positiv känsla för länderna och kulturen. Däremot gör det mig nyfiken på Syrien, jag vill förstå mer varför det är som det är. Jag fångas av seriens små detaljer, av förfallna antika ruiner, ost i gul olja och plastskor som försöker likna vanliga gympadojor. En fint gjord och läsvärd serie som väcker frågor.
Jag gissar att boken är av nödvändighet troligtvis ritad flera år efter, men den är full av konkreta detaljer, de som ett barn kommer ihåg.
Teckningsstilen är cartoonish, med ren linje och en färg som accent till det. Ett fint drag, som jag inte upptäckte direkt är att varje land har fått sin färgaccent. Frankrike är blått, Libyen gult och Syrien rosa.
Barn i förskolan i Frankrike verkar konstiga.
Förbjudet med lås på dörren i Libyen
Först tillbringar de två år i Libyen, 1978-1979 som jag förstår det. Svårt att veta hur det var innan Khadaffi tog makten i Libyen, men när Riad är där får man inte bestämma vad man ska äta, man får matransoner, vilket kan vara massor av bananer en vecka och nästan inget annat. Man får inte heller äga sin bostad eller ha lås på den, vilket gör att om man lämnar bostaden kan någon annan ta över den.
Med cartoonish menar jag att folk ut som seriefigurer med få undantag.
Porträtt av irriterande och fascinerande pappa
Pappan är en ytterst irriterande person. Han vill vara modern och bildad, säger sig inte vara religiös men kan inte låta bli att ändå tycka att just hans egen folkgrupp, sunnimuslimer är bäst. Han vill vara demokratisk, men tycker att araberna inte klarar att bestämma över sig själva i parlamentarisk demokrati, att döttrar är mindre värda än söner och talar gärna nedlåtande till barn.
Jag får känslan att boken är ritad efter att brytning skett med pappan, när Riad nu bor i Frankrike och hans franska mamma skilt sig från pappan. Det syns att hon har bidragit till berättelsen, då vissa detaljer borde Riad varit för liten att veta. Samtidigt är hon till skillnad från pappan nästan helt anonym i boken, en slags trött stillastående skugga med långt blont hår.
Jag funderar också mycket på varför pappan vill tillbaka till misären. Han blir innan jobben i Libyen och Syrien erbjuden plats i Oxford, men tackar nej. Han känner sig nedvärderad i Frankrike och av Oxford stavat hans namn fel, och vill bidra till Syriens utveckling istället. Men ändå är det svårt att förstå.
Syrien: Fattigt och våldsamt
Sedan flyttar de till Syrien, pappans hemland. Riad tycks inte känt sig hemma där. De bor i by där pojkarna bajsar på gatan, har slagsmål på uppmuntran av vuxna och där auktoritet och patriarkala regler styr. Samtidigt som farmodern är någon pappan som vuxen kan krypa upp hos. Riad har blont hår och kallas ”jude”, något som är en grov förolämpning med tanke på att Israel är den givne fienden.
I Syrien är det också sovjetisk influens, och samma look av övergiven byggarbetsplats, men de verkar ha bättre mat. Här censureras självklart media, men annars får vi inte veta så mycket mer om samhällets ordning. Huvudpersonen är ju ett litet barn och det är ur hans fascinerade och skräckslagna ögon vi får se Syrien.
I boken känns Syrien tidigt 80tal som ett land av underdogs där männen försöker få värdighet genom att placera ytterligare underdogs under sig. Lite är det kanske en klassfråga tänker jag när till exempel jämför med Marjane Satrapis uppväxt i en överklassfamilj i Iran under samma tid. Riads pappa är den första som lärt sig läsa i sin familj långt ute på landsbygden.
En bra bok, jag vill veta mer
Det jag älskar med den här typen av serier att dessa länder blir levande för mig. Jag skulle vilja läsa mer serieupplevelser från Syrien, inte bara från Riad. Även om jag definitivt kommer läsa del 2. Det var en bra bok.
Lite wiki om Syriens historia
Jag vet alldeles för litet om Syrien och en fråga jag fick efter detta var: Varför var/är det så stor misär här? Jag försöker se på wikipedia och enda ledtråden är att allt förstatligades och jordreform på 60talet och detta måste fortfarande gällt på 80talet. Den här planekonomin plus att folk gissningsvis förlorade sin jord var gissningsvis inte något som gynnade välstånd, plus krig med Israel och stor politisk instabilitet.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Syrien
https://en.wikipedia.org/wiki/Modern_history_of_Syria
- 1923-1946: Frankrike styrde landet under ett NF-mandat. Fransmännen kontrollerade viktiga funktioner i samhället och man hindrade syrierna från politisk aktivitet, alla nationalistiska strävanden slogs ned, och man frånhöll dem även deras medborgerliga rättigheter.
- Revolter, missnöje- Den franska exilregeringen, ledd av general Charles de Gaulle, gav till slut efter och lovade Syrien självständighet.
- Frankrike avstod 1944 formellt från sina rättigheter över Syrien
- 1946, är Syrien självständigt.
- 1946-1963: Statskupper avlöser varandra. Inte demokrati som det ser ut.
- Syrien blev ett centrum för panarabiska strömningar och för arabstaternas motstånd mot FN:s beslut att dela Palestina i en judisk och en arabisk stat.
- Man skrev under avtal om ekonomiskt och militärt samarbete med Sovjetunionen. Efter en militärkupp 1963 förstatligades stora delar av näringslivet och en jordreform genomfördes.
- 1963: Baathpartiet tar över. Demokrati? Hm nja. Val hålls på någon nivå, men Baathpartiet styr.
- 2010-talet: Arabiska våren som sen leder till Syriskt inbördeskrig. Som nu pågår.