På Stockholms seriefestival 2016 talade killen med de fantastiska tatueringarna om hur himla bra Ester Erikssons ”Det finns ingenstans att fly” är. Nu har jag äntligen läst den och kan bara hålla med. Killen rekommenderade mig också att följa Ester Erikssons instagram, där hon ritar sig själv som Långben. Nu har instagrambilderna samlats i boken ”Jag, Esters rester”.

”Jag, Esters rester”

av Ester Eriksson

Kartago förlag, 2017

 

För att uppskatta instagrambilderna i boken Jag, Esters rester behövde jag läsa den första boken Det finns ingenstans att fly, som är en sammanhållen story om huvudpersonen Olivias vistelser på sluten psykiatrisk avdelning. Den är stark och berättas sammanhållet, från första intag till (förhoppningsvis) sista.

 

Liksom Åsa Grennvall avbryter Ester E det torra återberättandes med kraftfulla surrealistiska metaforer som direkt förmedlar känslan inuti. De gröna förgreningarna blir direkt en symbol för äcklet, minnet.

En dialog.

 

Konstnär, bravo!

Efter Det finns ingenstans att fly är jag mycket intresserad av att veta hur det går sen, och läser ”Jag, Esters rester”.  Den är inte lika stark och tydlig, det är en samling lösryckta bilder för instagram, tecknade i all hast, inte en story. Det  finns en och annan rolig betraktelse,.
Det är också naket och jobbigt.  Ett sökande efter kärlek.
Jag tror hennes instagram (som nu är stängd) var till tröst för dem som behövde känna lite respit i instagram från det perfekta, gulliga.
Och boken blir perfekt att bläddra för den som följde henne då och vill ha samlingen.

Jag däremot har inte följt hennes instagram och är nog fel generation och målgrupp (är mer målgruppen medelålders introvert logiknörd)

Som samling att läsa från början till slut kan  Esters rester bli lite mycket på en gång, för rörigt och för mycket samma sak som återkommer.  Bättre då att kanske bläddra ibland och se vilken sida som faller upp.

Men Jag, Esters rester är också ett sant PS, till Det finns ingenstans att fly. Om man vill äga den första boken, bör man gärna äga även denna.

För även om en story som i den första boken kan vara stark, och ha en tillfredsställande struktur av början, mitt och slut, så är livet egentligen mer som Jag, Esters rester. Det bara fortsätter, ögonblick efter ögonblick