Thomas Arnroth är prisbelönt journalist, jobbar på KIT och en dag 2015 fick han frågan att göra en serie om sina tio år i Uppsalas Livets ord, från 1986 till mitten av 90-talet.
–  Den tiden då allt hände som det skrevs om: skriken, Carola, demonutdrivning.
Att det blev en serie och inte en bok beror på att det var Galagoredaktören som frågade och det kändes som sista chansen, säger Arnroth skämtsamt
– När man är 50 vet man att det kommer inte komma så många fler erbjudanden, ha ha!
Tidigare ville han sällan berätta om sin tid där
– Jag utvecklade ett sätt att sammanfatta det roligt, kort och så att jag inte fick några fler frågor.

Thomas Arnroth berättar

Vi är några få som sitter kvar i Seriezonen i Uppsala efter signeringen av hans två böcker om Livets ord lördagen 13 oktober.  I den lilla publiken sitter också några andra tidigare församlingsmedlemmar som ibland nickar instämmande till det han berättar. Vi andra Uppsalabor i rummet har också en slags relation till stadens omtalade frikyrka. Den byggdes här och ett tag kom många hit för att gå bibelskolan och stannade ofta kvar för att bo och arbeta nära kyrkan.

Typisk reaktion hos de flesta Uppsalabor på Livets ord

Livets ord väcker många känslor än idag.
– Jag har inte velat berätta förut för folk vet inte hur det var.  Hur vi beskrevs var hemskt, säger Thomas Arnroth och syftar på hur tidningarna skrev om Livets ord.
– Det blir ofta en ointressant diskussion.
Det var en tid då socialdemokratin dominerade och det fanns få mediakanaler. Kristendom stod inte högt i kurs.
– Man passade inte in svenska samhället som troende.

Det dåliga, på riktigt, kunde bara göras som serie

Men det betyder inte att det var bra i Livets ord. Med boken  vill Arnroth berätta det som var dåligt på riktigt, ge sin bild, och här menar han att serieformen hjälpt honom.  Att det är just formen som hjälpte honom kunna berätta sin historia.
– Med en serie går det att berätta en historia utan tråkiga detaljer.  Det är min berättarstil, som kommer från Norrköpings tradition att berätta saker som en underhållande skröna.
Han menar att seriemediet bygger så mycket på att läsaren fyller i själv i mellanrummen.

– Det finns inte en förväntan på detaljer.

Det blir också lätt att sammanfatta, och göra hopp i tiden, som när Thomas räknar upp sina möten med Carola.
– Jag kan bara rada upp fyra möten, rakt av, utan att behöva ta hänsyn till när de skedde.
Slutligen menar Thomas att serieformen möjliggjorde att beskriva svåra saker som är omöjliga att skildra i text, som metaforen av ” den kokta grodan” som både blir en visuell metafor, men också samtidigt tar plats i verkligt skeende hur Thomas alltmer accepterar det han från början skulle tyckt var tokigt.
Även om serieformen komprimerar berättelsen, understryker Thomas att den tar mer tid att skapa än någon annan mediaform han arbetat med som journalist, både film och text.

Starten av projektet

På KIT ritade Thomas nån rolig bild ibland. Det i kombination med att han plötsligt började prata om sin tid i kyrkan inför Johannes Klenell, redaktör på Galago ledde till erbjudandet om att ge ut boken. Som visade sig kräva mer tid än planerat.
– Jag vill förklara varför jag gick med, och då måste jag börja från början, och med mina föräldrar.
Om det står det i bok ett.
– Del ett slutar precis när jag går med i Livets ord. Kändes som jag lurade läsaren litet där efter att det varit marknadsföring att den skulle handla om Livets ord. Blev en taskig cliffhanger.
Del två slutar med en bra cliffhanger menar han. Den slutar med att Thomas väljer att inte lyssna på att flera kritiska röster börjar höjas inom församlingen mot att det alltmer blivit fokus på Ulf Ekman, och inte Jesus.
Del tre är under arbete.

En rolig bok

De två böckerna är som Thomas Arnroth säger, roliga att läsa, särskilt den första boken. Det krampaktiga, det svåra, det hänförda blir avdramatiserat. Att söka efter gud och hitta honom är ingen liten sak, men liksom alla mänskliga göranden kan det betraktas med humor, trots det stora allvaret bakom.  Inte minst skildras det absurda i en gemenskap med starkt sektlika drag: Pressen är oerhörd att följa mallen för kläder och musik liksom för hur man ber och känner.
 I den andra boken finns enormt mycket information, kring ritualerna och språket i Livets ord som är svåra att smälta för en sekulariserad icketroende. Liksom begripa varför alla går med på att Ulf står för facit i allt.
När jag försöker förstå det, tänker jag på det Thomas beskriver i första boken. Känslan att om man är frälst har man en längtan att vara nära något som känns som gud, att leva kristet och rätt.

”Bland det modigaste jag sett någon göra”. När någon vågar kritisera Ulf Ekman öppet

Böckerna innehåller inte bara serier. Textartiklar och faksimil av tidningar från den här tiden ger extra kött på benen. Till exempel berättas om Ulf Ekmans bana mot predikant eller den alldeles särskilda tvåstegdans som praktiserades under gudstjänsterna. Tidningsklippen påminner hur mycket som skrevs om Livets ord under den här tiden.
Anja Castensson, oktober 2018
Livets ord : Mina tio orimliga år som frälst. Del ett och del två. 
av Thomas Arnroth hittas på Seriezonen på Drottninggatan i Uppsala.
 Ordfront förlag, 2017 och 2018