Building stories av Chris Ware.
Detta är ett mycket ovanligt serieformat, då den lägger ihop 14 olika serier i en låda. De handlar om ett hus och några av människorna knutna till det. Och ett bi. Ett helt ointressant bi. Men också en gammal tant, och en kvinnas hela liv.
Några album, några lösa strippar, några serier på kartongblad, några på enorma blad. Jag lånade lådan på biblioteket och måste varit en av de första som gjorde det för alla delar fanns kvar i fint skick. Modigt drag av Uppsala Stadsbibliotek att ta in detta i sortimentet.
”Spelplanen” var bäst
Jag drogs först till en kartong som gick att vika tre gånger, ungefär som en spelplan. På den utnyttjas seriemediets unika förmåga att kunna glida över tid och rum samtidigt, berätta på flera plan. Kanske är ordet ”stories” en ordlek med ”berättelser” och ”våningsplan”. Den är mycket smart, och lyckas rymma flera små berättelser som gjorde mig nyfiken.
Jag tyckte om ”spelplanen” och även en berättelse om en gammal tant som fanns i ett album.
Lite lätt ångestskapande
Men sedan började jag bli uttråkad.. kanske har jag för dåligt tålamod? Kanske är jag för van vid vanliga serier? Eller så är det berättelserna i sig, jag är inte intresserad av personerna, eller i synnerhet tjejen det handlar mycket om, Building Stories grottar ned sig i hela hennes liv och i all hennes småångest över livets små och stora besvikelser. Lite lätt ångestskapande.
Ovanligt berättarflöde, men för mycket?..
Det är vardagsrealism, bra gjort och det är lite häftigt att pussla ihop olika bitar i den ordning som det råkar bli och inte ledas vid handen i ett enda album. Att plötsligt upptäcka en ny bit av hennes liv. Men det känns klaustrofobiskt till slut, nötandet av små delar. Mycket upprepning, mycket att jag tänkte varför ska jag läsa detta? Det har inte någon krok av att det är sant som i en biografi/dokumentär, eller spännande som i en berättelse.
Jag tror detta är mer konstserie, än en serie. En annan dag kanske jag skulle uppskattat den.