Red Meat av Max Cannon
Statiska strippar med exakt tre rutor och med stillastående figurer som inte tycks ritade utan kopierade från någon klassiskt ritad, mer upbeat serie från 50-talet.
Formatet med samma upprepade bild en underlig effekt där man tycks läsa samma ansiktsuttryck som aningen olika, eller så uppstår serie-magin mellan-rutorna. Det vill säga: man får känslan att figurerna kan ha andra uttryck mellan-rutorna men sen återgår till det uttryck vi ser.
Det blir uttryck-paus-sammauttryckigen. På samma sätt finns det ofta en spänning mellan det som är inom rutorna och de man bara ser pratbubblorna från.
Humorn bygger på överraskningseffekt, det är alltid svartare eller mer smaklöst än man kunde anat. Totalt Juvenilt.
Jag tycker den är rolig på ett unikt sätt. Ojämn kvalitet, lite mekaniskt upprepande av samma humorkoncept, men ibland når den ojämförliga höjder, och då alltid med psykot med Mansonögon och sjuk combover.
